Prolog

Ålderman! Bröder! Presumtiva! Kreti, pleti, Skule-yeti:

Med anledning av att en fantastiskt härlig upplevelse håller på att sippra ur min skalle genom mina minnesluckor ansåg jag det bäst att skriva ned händelserna på (elektroniskt) papper, så att även omvärlden kan få ta del av det som skett. Jag talar självfallet om den storslagna Sommarrådstugan/Sommaryran som hölls den 26/6 – 29/6 vid en gård nära Härnösand!

Tillåt mig nu att under en kort stund inrätta mig själv bakom pannbenet hos läsaren, för att där inne kunna utläsa en möjlig tanke, som ungefär kan tänkas låta således: ”Men vad nu? En samman-fattning av sommarrådstugan, så långt efter faktumet, och mitt i kalla hösten dessutom?”

Ja, visst – och varför inte? I takt med att temperaturerna sjunker så förbaskat är det onekligen nu det är som skönast att blicka tillbaka på sommarens händelser på ett sätt som värmer både kropp och själ. Skulle läsaren fortfarande ha invändningar rekommenderar jag densamme att ögon-blickligen avlägsna sig själv från skärmen för att uträtta lite praktiska sysslor istället: organisera t.ex. din CD-samling, eller varför inte uppdatera din skrivare?

Till Er som alltjämt är läsvilliga råder jag därmed: spänn fast era metaforiska säkerhetsbälten och förbered era själar för metafysiska utsvävningar. Nu åker vi!

Akt I: En efterlängtad avfärd

Det var en tidig morgon vid Uppsala centralstation, och ett gäng Angermän och Ypsor stod i spänd förväntan utanför biluthyrningshaket vid Bäverns (!) Gränd. Med tindrande ögon stuvade vi in packningen och oss själva i sex hyrbilar, och inte konstigt att stämningen var på topp: sommarens höjdpunkt hade ju äntligen kommit! De närmaste dagarna skulle bjuda på sol, bad, gott sällskap samt en hel del uppfriskande drycker och vyer i de härligaste och vackraste av miljöer: Höga Kusten i hembygden Ångermanland.

Under resans gång blev det en del stopp vid mackar, vägmojar, och inte minst ett eller två behöv-liga besök vid Systembolaget; det ansågs allmänt att färden framöver helst skulle göras i onyktert tillstånd. Efter att ha korsat flera vådliga landmärken (Sundsvall) och skräpbelagda ödemarker (Timrå) glimrade ett hopp i fjärran. Från synranden växte sig Höga Kusten och dess portväktarbro sakta större och större, tills vi kunde skåda hela dess prakt i sin fullkomliga sublimitet. Givetvis genomfördes mången Höga-Kusten-utmaning, som för vissa var en övergångsrit och för många andra en väl inrotad tradition. Inom kort anlände vi till det hemliga resmålet, som i detta sammanhang valde att förbli anonymt på grund av pågående skadegörelseutredningar.

Akt II: Sommarens händelser

Väl framme vid den namnlösa gården packade vi upp oss själva ur Agdabussarna – lite onyktrare och klokare än när vi satte oss – och gjorde oss snabbt hemmastadda i den härliga norrländska miljön. Solen sken precis sisådär lite lagom mycket, och efter några välförtjänta djupdykningar i Ångermanälven tillika groggkoppen var det dags för den obligatoriska korvgrillningen.

Vid detta lag uppstår en fråga angående hur Ypsor och Angermän bäst gör för att underhålla sig själva; mycket tid fanns att döda, och för somliga räcker inte sprit och sällskap fullt ut. Många valde lekar och sporter som krocket och kubb – ett klassiskt om än andefattigt motgift för ledan – medan andra mer våghalsigt och filosofiskt benägna föredrog att svinga hejvilt med yxor eller att kana nerför gårdsbacken i en okontrollerbar vagn (som förövrigt ganska snart gick sönder). Det mest upplysta genidraget av de alla uppenbarade sig dock onekligen kollektivt hos ett gäng A-lagare (konsekvenserna av att dela en enda hjärncell!) som valde att ge sig på den stackars kompisgunga som under kvällens gång dittills hade gått oantastad. Sin vana trogen började den tappert och pliktenligt att svinga sig fram och tillbaka, men givet överbelastningen som den utsattes för (ett par hundra kilo över maxgränsen) var det blott en tidsfråga innan hela bygget rasade ner i marken. Mirakulöst nog skadades ingen, bortsett från kompisgungan såklart, som blev fullkomligt förintad under företaget.

Den första dagen var till ända, och storslagna saker väntade ännu vårt tappra gäng.

Akt III: Familjen AngerYpsa firar retroaktiv midsommar

Tuppen galer, solen reser sig majestätiskt över Ångermanälven, Angermän och Ypsor väser jeremiader över sina självförvållade plågor – Stig upp för bövelen! Tiden att genomföra årets kultur-aktivitet var kommen, och det var således dags att bege sig iväg till Källarbackens Saga. Årets mottagare av Angermannalagets Kulturpris, Sofia Olsson, hade vänligt nog bjudit in oss till sin gård & sagostig – helt gratis dessutom, vilket värmer en forna Örtugs hjärta. Väl på plats vid den idylliska skogsmiljön, som låg några tusentals stenkast från vår vistelseort, inledde vi vår bak-slagna promenad i det magiska Sagolandet, där Bockarna Bruse, Guldlock, och andra svamp-hallucinationer manifesterade sig som levande ting. Djupare inne i skogen träffade vi även på ett naturens hån av våra dåvarande tillstånd: bökande grisar, kacklande höns, brummande getter och andra fantasi-varelser stirrade ut oss medan vi genomled vår norrländska Golgatavandring.

Dagens höjdpunkt skedde efter vi hade anlänt till själva gården, där flera av oss tacksamt kunde avnjuta både lunch och fika: vi bjöds nämligen på en privat sagostund! Med ljuvlig inlevelse och Ångermanländsk anda berättade Sofia historien om Källarbackens uppkomst och grundande, vilket föranledde mycken nöje i våra hjärtan.

När besöket väl var vid ända tackade vi av Sofia och knäppte en fin (?) gemensam bild, varefter vi begav oss vidare till några av resans viktigaste livlinor: Systembolaget och Ica i Örnsköldsvik. En nyligen inrättad haverikommission begav sig till Jula efter att ha konstaterat faktumen kring kompis-gungans ersättande: 1) detta behöver göras; 2) detta behöver göras snarast. Kompisgunga-shopping är en förvånansvärt krävande aktivitet som lämnar en tämligen hungrig, varför gänget snart började söka efter ett lämpligt lunchställe. Av en slump hamnade den skabbiga gruppen på Saltmagasinet, som kanske egentligen var lite över deras klass. Här kommer en gåta för den kloke läsaren: hur många Angermän behövs det för att beställa pizza? Svaret är obefintligt, enär gåtan egentligen var en kuggfråga; de fick beslutsångest och vandrade istället vidare till en rullande kebaberia där grabbarna fick sig ett par dundersmaskiga kebabrullar.

Framåt kvällen inleddes flitiga förberedelser för ett retroaktivt midsommarfirande. Köks- och-grillgruppen gjorde här ett hästjobb och dukade upp en veritabel festbankett, som kunde inledas fram mot klockan 22. Sommarnatten var alltjämt ljus och sval, och efter måltiden lekte vi en hel del tävlingslekar. Jag minns inte exakt vad vi gjorde, utan endast att min grupp inte segrade en enda gång, vilket dock är helt okej, för vem bryr sig egentligen om såna saker? Om läsaren tror att jag ägnade resultatet en enda tanke, kan jag tala om för Er att ni har tagit fullständigt miste på situationen. Nu lär Ni känna Er bra korkade, inte sant?

Min personliga favoritlek var det idoga supandet som pågick fram till småtimmarna, nej, till och med förbi små timmarna ändå inpå morgontimmarna. Medan ett redigt Ankeborgande pågick natten lång blev det dock förvånansvärt nog inget Lussetåg denna natt, vilket måste ses som ett stort framsteg för lagets mognande. Vår gemensamma vokabulär tycks emellertid ha mottagit en rejäl känga: ett förment ungdomsspråk har infekterat flera bröders sinnen, vilket resulterar i färgglada men förvirrande uttryck som ”gyatt” och ”rizz”, för att nämna några. Om detta fenomen har jag inget mer att säga än att jag anser att det borde åtgärdas och utrotas snarast, då det fortfarande är pågående i varierande grader. På tal om ingenting tävlade alla närvarande Ypsor och Angermän om den eftertraktade Swag Award™-medaljen, som under kvällens gång roterade mellan individer som på ett tillfredställande vis uppvisat någon form av episk swag.

Till sist var även den andra dagen till ända, och kulmen på vår resa var i annalkan.

Akt IV: Demonerna

Med kalendern fri från kulturaktiviteter stod det oss alla fritt att avnjuta en välförtjänt sovmorgon: själv klev jag upp strax efter 13-snåret. Det fanns alltså inte alltför mycket betänketid innan det var dags att inleda förberedelser för det som komma skulle: somliga for raskt iväg för att inhandla förnödenheter till kvällens eskapader. Vilka eskapader var då detta? Jo, idag var nämligen dagen D: både Rådstuga och Yra skulle hållas!

Efter att ha njutit av en mycket god fördrink – välbehövlig på det vis att den förhindrade fortsatta skakningar – och tagit en gemensam bild begav sig Ypsorna till huvudbyggnaden och Angermännen till den bredvidliggande logen för att där genomföra sina respektive sittningar. En märklig aspekt som senare ägde rum var den oförklarliga transubstantiationen av Åldermannen, som helt sonika förvandlades till Fru Ålderman – en entitet som var påtagligt lik Ypsilons ord-förande Elin Pålsson. Eftersom det inte är en Angermans prerogativ att ifrågasätta Åldermannen ignorerade bröderna detta så gott det gick, och rådstugan fortsatte gå sin gilla gång. Ett kollage av nämnvärda händelser: Ost-och-skinkrulle-klämma serverades; Ypsors strumpbandkontrollanter utnämndes; via digitala medel förärades Erik Kruse en skamfilad utmärkelse av ingen annan än Dogge Doggelito; bröder drack i kapp för att vinna Viktordern; Kent Skoog bjöd på en blom-doftande gäll (mycket angenäm); Strulhaken ställdes inför rätta och dömdes; Masen kungjorde att MasCoin i synnerligen hög grad hade tappat det lilla värdet det ditintills kvarhållit; Kommittéer instiftades; Sånger sjöngs; Öl ölades; Farser farsade; kort och gott var det en händelserik och finurlig Sommarrådstuga.

Efter att Åldermannen på ett oförklarligt vis återgått till sin originella form tassade alla bröder in i huvudbyggnaden för att överraska Yran med ett storslaget framförande av Fait Accompli.

Den resterande delen av aftonen fortgick i gott sällskap och umgänge, och det hade varit en perfekt afton om det inte vore för att det demoniska Lussetåget, som ännu hemsökte våra sinnen alltsedan den forna Sommarrådstugan, till slut gjorde sig till känna… (stryk det jag tidigare nämnde vad lagets mognande anbelangar).

Den tredje och sista heldagen var snart till ända, och revykollapsen var ett faktum.

Akt V: Uppbrottet

Inga goda ting kan vara för alltid, och således blev det till slut dags att säga adjö och farväl till Höga Kusten – för denna gång. Innan vi kunde åter stuva in oss själva i hyrbilarna fick vi vänta en rätt god stund innan städet var godkänt. Olycksfallen från gårdagen inkluderade en pajad fönster-ruta, en sprucken tavla, en bruten tå, flera oåterkalleliga hjärncellsförluster samt Strulhakens värdighet.

All denna förgörelse till trots blev vi till slut hemförlovade och frisläppta. Många hade en lång färd till Uppsala framför sig – och alkoholen var slut. Hampus Naumanen firade samma kväll sin 30-årsdag på nationen, en fest som somliga bröder skulle gästa, medan andra (inklusive författaren) skulle tjänstgöra under densamma som del av servisstyrkan. Minsann – fait accompli!

Den nya kompisgungan kommer kvarstå på gården i tid och evighet som ett tyst monument åt Angermannamässig idioti. Likchassit från offergungan blev fraktat med bil till kammaren på Norrlands Nation, där det än i dag ligger kvar i en sömn söt som döden. Vila i frid, kompis! Med lite tur så gungar vi snart igen.

Epilog

Oj, läste du allt? I sådana fall vill jag belöna dit flit med en varm uppmaning att anmäla dig till Julrådstugan den 23/11, om du inte redan gjort det. Jag och Strulhaken har planerat en finfin förplägnad – Du kommer inte vilja missa denna dag! Till dess att vi ses igen: spring ut och lek i skogen och kom inte tillbaka förrän du har lärt dig något nytt om dig själv. Ajöss!

P.S: KDMBBBB!

På återseende,

Hannes Eriksson

Festman (eugh?) & Ristare Emeritus